Existerar inte längre!!!

Alla ord du någonsin formulerat har jag slitit sönder, plockat isär till oväsentliga bokstäver.
Ändå vet jag hur man sätter ihop dem igen och deras betydelse stryper mig än idag.
Alla bilder jag hade på dig, oss, har jag raderat. Fortfarande kan jag se minnen intatuerade
på mina ögonlock. Alla dessa människor som stuckit sig på mina törnar, alla de som aldrig
fick komma i närheten. Du nådde ända in, trots att jag hela tiden försökte kväva mitt
undermedvetna som varnade mig. Alla dessa gånger som jag tvekat, bestämt i förväg att det
inte finns någon chans eller något hopp. För första gången i mitt liv isolerade jag tankarna
och följde hjärtat som slog dubbla slag för dig. Allt som finns kvar av mig är ett hjärta av sten
och iskalla känslor.

Du existerar inte längre.
 
Jag är fri. Du har gjort ditt val och du kommer inte nära mitt inre igen. Jag har utfällda
taggar som enbart väntar på dig om du skulle närma dig. Och jag hoppas att de hugger
sönder hela din själ, precis som du trasat sönder min.

Det spelar ingen roll vad du säger nu,
eller att dina ord är som gift, för jag är snart drogfri. Innerst inne vet jag att dina
uttalanden är så ihåliga och tomma så att de ekar i en evighet.

Det värsta jag vet är falska människor. Personer som inte kan stå för sina åsikter och är konflikträdda. Jag är ganska dålig på det själv och försöker fortfarande lära mig att ta kritik. Men jag blir så fruktansvärt förbannad när det blir skitsnack och personer ska föröska slingra sig ur situationer med dåliga ursäkter. Varför är det så svårt för vissa att vara raka?