dikt
Hon älskade någon så högt på jorden.
Någon som aldrig sa dem tre små orden.
Hon ville alltid i hans närhet vara.
Han brydde sig inte ignorerade henne bara.
Hon står på vägen och tänker på sin vän.
En bil kommer och hon tänker aldrig mer igen.
Han står vid hennes grav med en ros som är röd.
Ja nu är hon borta nu är hon död.
Han viskar tyst dem tre små orden.
Men nu är hon inte kvar på jorden...
Vågar du dyka
på de farliga djupen
där ingen vet
vad som döljes
därhän?
Vågar du simma
över okända vatten
där ingen har varit
nej ingen
min vän?
Vågar du låta
dig föras till botten
till botten
av djupen
som ingen har sett?
Låta dig sugas
nedåt i blindo
dit okända krafter
sitt famntag berett?
Ser du djupen?
Vågar du språnget?
Vågar du möta din
undergång?
Eller en visshet
att de farliga djupen
skimrar som snäckskal
bland stål och
betong?
